Vattenförorening

Vattenförorening är när vattenmiljön tillförs ämnen eller energi som förändrar dess kemiska, fysiska eller biologiska egenskaper på ett sätt som är skadligt eller oönskat. Begreppet omfattar kemiska föroreningar som tungmetaller, fosfor och kväve från näringslösningar, organiska ämnen som lösningsmedel och läkemedelsrester, samt biologiska hot som patogener och invasiva mikroorganismer, och fysiska förändringar som ökad temperatur eller hög turbiditet.

Orsakerna till vattenföroreningar är främst människodrivna: jordbruk som släpper ut näringsämnen och bekämpningsmedel, avloppsvatten och avfall från tätorter, industriutsläpp, gruvdrift och avrinning från vägar. Vattenförorening kan även komma från luftnedfall av olika ämnen och naturliga processer.

Konsekvenserna innefattar eutrofiering och algblomning, syrebrist i bottnar, förändrad biologisk mångfald, skador på fisk- och vattenlevande organismer samt försämrad dricksvattenkvalitet och ökad risk för vattenburna sjukdomar hos människor när föroreningarna når dricksvattenproducenters anläggningar.

Förebyggande åtgärder och hantering inkluderar förbättrad avloppsrening och reningsverk, minskad användning av näringsämnen och giftiga ämnen i jordbruk och industri, övervakning och kontroll av utsläpp, samt naturbaserade lösningar som våtmarker och skydd av vattendrag som bromsar dagvattenföroreningar. EU:s vattenramdirektiv samt nationell miljölagstiftning syftar till att förebygga och minska vattenföroreningar och att skydda vattenkvaliteten på lång sikt.