miljölagstiftning

Miljölagstiftning är det rättsliga ramverk som reglerar hur mänskliga aktiviteter får påverka miljön, naturvärden och människors hälsa i Sverige och inom EU. I Sverige är den centrala lagen miljöbalken (1998:808), som reglerar miljö- och naturvård, kemikalier, avfall, vatten och buller, samt regler för miljöprövningar, tillsyn och sanktioner. Miljöbalken kompletteras av särskilda regler för vattenförvaltning, farliga ämnen och avfallshantering. Tillståndsprövningar och villkor om utsläpp, övervakning och åtgärder vid miljöskador är viktiga verktyg i lagstiftningen.

EU:s medlemskap gör att mycket av miljölagstiftningen är harmoniserad med EU-direktiv. Viktiga exempel är vattenramdirektivet, luftkvalitetsdirektivet och kemikalielagstiftningen REACH. Sverige implementerar dessa direktiv genom miljöbalken och andra föreskrifter. På internationell nivå påverkas svensk miljölagstiftning av konventioner och avtal inom klimat, biologisk mångfald och avfallshantering.

Ansvar och tillsyn sköts av myndigheter som Naturvårdsverket, länsstyrelserna och kommunerna. Dessa myndigheter bedömer och fattar beslut om tillstånd, utför tillsyn, utfärdar föreskrifter och verkställer sanktionsåtgärder vid överträdelser. Överklagandevägar finns till administrativa domstolar och ibland till allmänna domstolar.

Miljölagstiftningen vilar på principer som förebyggande arbete, försiktighetsprincipen, förorenaren betalar-principen och ett systematiskt ansvar vid miljöskada. Den påverkar planering, näringsverksamhet och vardagsliv genom krav på miljötillstånd, utsläppsmål och hållbar resursanvändning.