vattenkvaliteten

Vattenkvalitet är ett mått på hur lämpligt vatten är för en viss användning och hur väl det upprätthåller livsmiljöer i vattenmiljön. Den påverkas av fysiska, kemiska och biologiska faktorer och varierar över tid och plats. Viktiga användningar är dricksvattenförsörjning, vattenbruk, industriell användning, rekreation och skydd av sjö- och kustekosystem.

Fysiska parametrar inkluderar temperatur, färg, grumlighet (turbiditet), lukt och smak samt partiklar i suspension. Kemiska parametrar omfattar pH, konduktivitet, syrgasinnehåll, näringsämnen som nitrat och fosfat, organiska ämnen och tungmetaller. Biologiska bedömningar innefattar förekomst av mikroorganismer och den biologiska mångfalden i vattnet; indikatorer som E. coli används ofta för att bedöma dricksvattensäkerhet.

Bedömningen av vattenkvalitet utgår från kriterier som kopplas till användningsområde. Inom Sverige och EU regleras vattenkvaliteten bland annat genom Vattenramdirektivet och nationell lagstiftning. Övervakningen sker av statliga myndigheter, regionala vattenmyndigheter och kommuner genom provtagning och sensorövervakning. Resultaten används för klassificeringar som god status eller sämre status och för att planera åtgärder i åtgärdsprogram.

Effekter av dålig vattenkvalitet kan vara hälsorisker vid dricksvatten, begränsningar för rekreation, hot mot fisk- och bottendjur samt ökade reningskostnader. Bevarande av vattenkvaliteten kräver effektiva åtgärder inom avrinning, utsläpp, jord- och vattenbruk samt anpassning till klimatförändringar.