Hjärnskador

Hjärnskada är en skada på hjärnan som kan uppstå av yttre våld, fall eller andra traumatiska händelser, eller av sjukdomar och störningar som påverkar hjärnvävnaden. Skadorna varierar i svårighetsgrad och kan vara lokala (fokala) eller genomgripande (diffusa).

Traumatiska hjärnskador uppstår vid slag mot huvudet eller plötslig kroppsrörelse som slår hjärnan mot skallbenet. De kan ge akut eller fördröjd neurologisk försämring och symtom. Vanliga mekanismer inkluderar kontusioner, blödningar och diffuse axonal skada (DAI). Icke-traumatiska hjärnskador orsakas av stroke, syrebrist, infektion, tumör eller giftiga ämnen.

Symtomen varierar beroende på skadans plats och svårighetsgrad och kan innefatta huvudvärk, medvetslöshet eller förvirring, minnesstörningar, yrsel, syn- eller språkliga problem samt beteendeförändringar. Hos barn och äldre kan presentationen skilja sig och tecken kan vara subtila.

Diagnostik innefattar snabb initial bedömning med Glasgow Coma Scale, klinisk neurostatus och bilddiagnostik. Computed tomography (CT) används ofta akut för att utesluta blödning och skador, medan magnetresonanstomografi (MRI) kan ge bättre detaljer senare. Laboratorieprover och neurofysiologiska tester kan stödja bedömningen.

Behandlingen varierar med svårighetsgrad och orsaken. Vid traumatiska skador fokuserar vården på att upprätthålla syre- och blodflöde, undvika sekundära skador och vid behov utföra kirurgi för att avlägsna hematom eller frigöra tryck. Därefter följer omfattande rehabilitering med fysioterapi, arbetsterapi, tal-/språkterapi och kognitiv träning.

Förebyggande åtgärder som hjälm vid cykling eller motorfordon, användning av säkerhetsbälte, fallskydd och säkra idrotter minskar risken för hjärnskada. Prognosen varierar kraftigt och beror på skadans omfattning, ålder och snabbheten i behandlingen; många med lindriga skador återhämtar sig helt, medan andra får kvarstående problem.