magnetresonanstomografi

Magnetresonanstomografi, ofta förkortat MRT i Sverige, är en medicinsk avbildningsteknik som använder ett starkt magnetfält och radiovågor för att skapa bilder av kroppens inre vävnader. Metoden bygger på magnetresonans hos protonerna i vatten i kroppen. När patienten placeras i magneten justeras protonernas spinn och avger signaler som registreras av mottagare. Genom olika pulssekvenser erhålls bilder med olika vägningslägen, vanligtvis T1- och T2-vägningsbilder, vilket ger hög mjukvävnadskontrast utan joniserande strålning.

MRT-systemet består av en stark, vanligtvis helt slutet magnet, gradienter och radiofrekvenskretsar som fungerar som sändare och mottagare. Kliniskt används olika sekvenser, såsom diffusionvägd bildgivning (DWI), funktionell MRT (fMRI) och MR-angiografi (MRA). Bilddata rekonstrueras datorbaserat och kan visas som två- eller tredimensionella snitt samt som volymrenderade modeller. MRT kan anpassas för olika kroppsdelar, exempelvis hjärna, ryggmärg, leder och bukorgan.

Användningsområde är brett och MRT används ofta inom neurodiagnostik, ortopedi, onkologi och kardiovaskulär diagnostik. Metoden är icke-invasiv och innebär vanligtvis avsaknad av joniserande strålning. Kontrastförstärkningar med gadoloniumbaserade medel används vid behov, men risker föreligger vid njurfunktionsnedsättning. Vissa metallimplantat, pacemakers eller andra ferromagnetiska föremål kan vara kontraindikationer eller kräva särskild bedömning. Klaustrofobi och längre undersökningar är praktiska hänsyn att ta.

Begränsningar och överväganden inkluderar längre genomförandetid jämfört med vissa andra bildtekniker, känslighet för patientrörelse och vissa tekniska kontraindikationer. MRT är kostsamt och kräver särskild utrustning. I klinisk praxis används MRT ofta som komplement till CT eller ultraljud och för diagnostik samt uppföljning av behandlingar.