extrazellulär

Extrazellulär avser allt som finns utanför cellerna i en organism. Begreppet används i första hand för två närbesläktade komponenter: den extracellulära vätskan (ECF) och extracellulärmatrixen (ECM). Tillsammans möjliggör den kommunikation mellan celler och upprätthåller vävnaders struktur och funktion.

Den extracellulära vätskan omfattar interstitiell vätska som omger cellerna, plasma i blodet och transcellulär vätska som förekommer i olika kroppsvätskor (till exempel cerebrospinalvätska, synovialvätska och sekret i matsmältnings- och luftvägssystem). Innehållet består av vatten, elektrolyter (såsom natrium, kalium, klorid och bikarbonat), näringsämnen, gaser, avfallsprodukter och signalföreningar. Denna vätska bildar den externa miljön där cellerna utför utbyte och reglerar volym samt osmotisk balans och pH.

Extracellulärmatrixen består av en komplex nätverk av makromolekyler som cellerna producerar, framför allt kollagen, elastin, proteoglykaner och glykoproteiner. ECM ger strukturellt stöd och bestämmer vävnaders mekaniska egenskaper. Den påverkar också cellers adhesion, migration och differentiering samt fungerar som en filtrations- och barriärstruktur i vissa vävnader. ECM genomgår kontinuerlig remodellering genom enzymer som matrixmetalloproteinaser, vilket möjliggör vävnadsanpassning.

Funktionellt stödjer det extracellulära omgivningen cellernas funktioner genom transport, signalsubstanser och mekaniskt stöd. Det bidrar till homeostas genom att reglera volym, elektrolytbalans och pH, och fungerar som en viktig faktor i immunförsvar och vävnadsreparation.

Kliniska aspekter inkluderar dysfunktioner i ECF-volym och osmotisk balans (t.ex. ödem eller dehydration) samt förändringar i ECM som kan påverka vävnadsstabilitet och cellbeteende vid olika sjukdomar.