strålningsexponeringen

Strålningsexponering syftar på mängden joniserande strålning som en person, en befolkning eller ett område utsätts för. Exponeringen kan vara extern, när strålningen kommer från en källa utanför kroppen, eller intern, när radioaktiva ämnen har tagits upp genom inandning eller förtäring. Biologisk effekt beror på strålningstyp, energi och vilken vävnad som träffas.

De vanligaste dosmåtten inom medicin och miljö är absorberad dos (Gy), ekvivalent dos (Sv) och effektiv dos (Sv). Anpassningar görs för strålningstypens biologiska verkan och vävnads känslighet. I praktiken används ofta millisievert (mSv) när exponeringen är låg.

Vanliga källor till strålningsexponering är naturliga medan radon i byggnader och kosmisk strålning bidrar konstant. Människoskapad strålning kommer främst från medicinska röntgen- och CT-undersökningar, industriell radiografi, kärnteknik och vissa forskningsanläggningar.

Hälsorisker vid strålning är tvådelade. Höga doser kan orsaka deterministiska effekter såsom hudrödhet, strålsjuka och skador på vävnad. Låga doser ökar sannolikheten för stochastiska effekter, framför allt cancer och genetiska effekter, men risken är dosberoende och ofta liten vid enstaka låga exponeringar över kort tid.

Skydd och reglering bygger på ALARA-principen (så lågt som möjligt). Det innefattar tekniska skyddsåtgärder, tidsbegränsning, avstånd och dosövervakning. Offentlig exponering rekommenderas vanligtvis inte över cirka 1 mSv per år, medan yrkesexponering ofta har högre gränser enligt internationella riktlinjer.

Strålningsexponering utgör en central del av strålsäkerhet. Kännedom om dosmått, källor och skyddsåtgärder är avgörande för riskbedömning och skydd av människor och miljö.

---