strålningstyp

Strålningstyp beskriver olika former av strålning och hur de uppträder i materia. Den delas ofta upp efter naturen hos strålningen i elektromagnetisk strålning och partikelstrålning, samt efter hur de påverkar materia, särskilt genom jonisation. En viktig uppdelning är joniserande strålning, som kan avlägsna elektroner ur atomer och orsaka kemiska förändringar. Exempel på joniserande strålning är alfa-, beta- och gammastrålning samt röntgen- och neutronstrålning. Icke-joniserande strålning har generellt sett lägre energi per foton och anses inte jonisera; denna grupp omfattar huvuddelen av elektromagnetiska spektrumet samt vissa partikeltyper.

Elektromagnetisk strålning omfattar fotonbaserad strålning och delas ofta in i band efter våglängd: radiovågor, mikrovågor, infraröd strålning, synligt ljus, ultraviolett ljus samt röntgen och gammastrålning. Röntgen- och gammastrålning är joniserande, medan övriga band vanligtvis klassas som icke-joniserande.

Partikelstrålning består av partiklar som färdas genom rumslig rymd och materia. Alfa-strålning består av heliumkärnor och har mycket låg genomträngningsförmåga; den stoppas av ett tunt ark papper. Beta-strålning består av elektroner eller positroner och har större genomträngningsförmåga än alfa. Neutronstrålning består av neutrala neutroner och har särskilt hög genomträngningskraft; den stoppas av material med hög densitet eller tjocka skikt av vatten eller betong. Strålningen uppstår i kärnreaktioner, radioaktiva sönderfall och vissa fusionella processer, och dess biologiska effekt beror på partiklarnas laddning, energi och hur djupt de tränger in i vävnad.

Mätning och skydd fokuserar på dos, strålförväntningar och exponeringens varaktighet. Vanliga enheter är Gray för absorberad dos och Sievert för effektiv dos; becquerel används för aktivitet. Skyddsåtgärder inkluderar avstånd, skärmar av bly eller betong samt begränsad exponeringstid.