vävnad

Vävnad är en samling celler som har liknande struktur och funktion och som tillsammans bygger upp organ och kroppens olika strukturer. Man delar ofta in vävnaden i fyra huvudkategorier: epitelvävnad, stödjevävnad, muskelvävnad och nervvävnad. Cellerna i vävnaderna interagerar med varandra och med den extracellulära matrixen, som ger stöd och kommunikation. Genom samarbetet mellan olika vävnader upprättas skydd, rörelse, näringsutbyte och homeostas.

Epitelvävnad bildar kroppens ytor och gränser och skyddar mot skador och uttorkning, samt deltar i sekretion och absorption. Epitel kan vara enkelsiktat eller flerskiktat och finns i former som skiv, kubisk eller cylindrisk och vilar mot underliggande vävnad via basalmembran. Exempel är huden och slemhinnor.

Stödjevävnad inkluderar bindväv, brosk, ben och blod. Den producerar en extracellulär matrix av kollagen, elastin och proteoglykaner, vilket ger struktur och stötdämpning. Bindväv kopplar samman vävnader, fett fungerar som energireserv och isolering, medan ben och brosk ger stöd och form.

Muskelvävnad möjliggör kontraktion och rörelse. Den delas in i skelettmuskulatur (viljestyrd), glatt muskulatur (ofta icke-viljestyrd i inre organ) och hjärtmuskulatur (hjärtats rytm). Cellerna innehåller aktin- och myosinfilament som möjliggör kontraktion. Nervsignaler koordinerar och reglerar sammandragningar.

Nervvävnad består av neuroner och gliaceller. Neuroner överför elektriska och kemiska signaler via synapser, medan gliaceller stödjer näring, myelinisering och skydd. Vävnaden bildar nätverk som möjliggör sensoriska upplevelser, motoriska kommandon och högre funktioner som minne och inlärning. Centrala nervsystemet innefattar hjärna och ryggmärg, medan perifera nervsystemet leder signaler till och från kroppen.

Vävnader utvecklas ur stamceller under embryonal utveckling och genomgår kontinuerlig omsättning och reparation i vuxen vävnad. De anpassas till plats och funktion, och deras struktur speglar den funktion de utför.