strålningen

Strålningen är ett begrepp inom fysik och medicin som refererar till energi eller partiklar som avges från en källa och sprids i omgivningen. Den kan delas in i två huvudkategorier: joniserande och icke-joniserande strålning. Joniserande strålning, som alfa-, beta- och gamma-strålning samt röntgen, har tillräcklig energi för att avlägsna elektroner ur atomer. Icke-joniserande strålning omfattar exempelvis radiovågor, mikrovågor, infraröd strålning och synligt ljus och saknar i allmänhet tillräcklig energi för att skapa jonisation.

Källor och exponering. Strålning finns naturligt i miljön som bakgrundsstrålning från kosmos och jordens radioaktiva material, samt i människans vardag genom medicinska undersökningar, industriella tillämpningar och vissa konsumtionsprodukter. Exponering mäts och bedöms utifrån olika aspekter av dos och effekt på biologisk vävnad.

Mätning och enheter. Den absorberade dosen mäts i gray (Gy), medan den biologiska effekten ofta uttrycks i sievert (Sv). Aktivitet hos radioaktiva ämnen redovisas i becquerel (Bq). Vanliga instrument inkluderar Geiger–Müller-sensorer, scintillationsdetektorer och persondosimetrar.

Säkerhet och skydd. Skydd mot strålning baseras på principerna tid, avstånd och skärmning. Mängden strålning som människor utsätts för styrs av regler och riktlinjer för att minimera risker, särskilt för patienter, personal i kärntekniska miljöer och arbetstagare i närheten av strålkällor.

Användningar och hälsa. Joniserande strålning används inom medicinsk diagnostik och behandling, industriell radiografi och forskning. Hållbar strålskyddspraktik syftar till att minimera negativa hälsoeffekter, vilka kan vara både deterministiska (akuta skador) och stokastiska (ökad cancerrisk) beroende på dos och exponeringstid.

Historia. Upptäckten av strålning och utvecklingen av modern strålskyddsarbete hänger samman med forskare som Becquerel, Curie och Rutherford, vilket lade grunden till dagens användning och säkerhetstänkande.