näringslager

Näringslager är reserver av näringsämnen som gör det möjligt för organismer eller ekosystem att upprätthålla funktion när tillgången på färska näringsämnen är begränsad. Begreppet används inom fysiologi, botanik och jord- och miljövetenskap och tolkningen varierar mellan nivåer.

Hos djur och människor består näringslager främst av fettvävnad, glykogen och proteiner samt vissa mineraler. Fett lagras som triglycerider i adipocyter och utgör en långsiktig energireserv. Glykogen lagras i levern och i musklerna som snabb energikälla under kortare perioder. Proteinlagren utgörs av kroppsvävnader som kan brytas ned vid svält, men deras reduktion påverkar funktion och struktur. Mineraler som järn och kalcium lagras också i särskilda vävnader eller i skelettet.

I växter lagras näringsämnen vanligtvis som kolhydrater, lipider och proteiner i frön eller i frövitan, vilket gör att grodden kan växa innan fotosyntesen tagit över. Vissa växter lagrar även näringsämnen i rotknölar eller lökar.

I jord och ekosystem fungerar olika näringslager som markens mineral- och organisk materia pooler. Organiskt kol, kväve, fosfor och andra näringsämnen lagras i humus och i jordorganismer. Näring kan frigöras genom mineralisering och växelverkan mellan markorganismer, växter och klimatfaktorer, vilket påverkar produktivitet och överlevnad hos växter och djur.

I klinisk nutrition och medicin används begreppet för att bedöma näringsstatus och energibalans genom att kartlägga kroppens näringslager. Inom jordbruk och skogsbruk är kunskap om näringslager avgörande för förvaltning av gödsel, markkvalitet och hållbar produktion. Inom ekologi används variationer i näringslager över säsonger och livscykler för att förutsäga arts överlevnad och populationers dynamik.