maxillafrakturer

Maxillafrakturer är frakturer i maxilla, överkäkens ben, som utgör en viktig del av mittansiktet och påverkar occlusion och ansiktskontur. De uppstår oftast vid högenergitrauma som bilolyckor, fall eller slag mot ansiktet. Skadan kan vara enkel eller komminut och involvera alveolarprocessen, palatum eller orbitalväggar. Samtidiga skador i näs- eller orbito-maksillär regionen är vanligt förekommande och kräver noggrann bedömning.

Klassifikation och mönster är centrala i diagnostik. Den mest använda är Le Fort-klassifikationen: Le Fort I är en horisontell fraktur genom överkävens maxillakropp ovanför tandrötterna, som separerar palatum från resten av ansiktet. Le Fort II är en pyramidal fraktur som passerar genom näsrygg och maxillans mediala väggar, ofta med centralt midface-deplacement. Le Fort III innebär en separation av mittansiktet från skallbasen och kan ge telekantusförändringar samt orbitalfrakturer. Förutom Le Fort kan isolerade alveolära- eller zygomatikomaxillärfrakturer förekomma.

Klinisk bild och diagnostik präglas av occlusionsstörningar, ansiktsödem, bitemporalt eller orbitalt dysmetri, nedsatt känsel över infraorbitala nerven och i vissa fall näsblod eller ögonpåverkan. Diagnos ställs med klinisk undersökning och radiologi; datortomografi med 3D-rekonstruktion är standard.

Behandling baseras på frakturtyp och displacement. Icke-displacerade frakturer kan behandlas konservativt med immobilisering; displacerade frakturer kräver oftast kirurgisk reposition och osteosyntes med plattor och skruvar. Komplexa midface-frakturer kräver vanligtvis ett multidisciplinärt team. Eftervård innefattar occlusalrekonstruktion, infektionstillstånd och återhämtning av funktioner. Med adekvat vård är prognosen god men kvarstående occlusala eller kosmetiska problem kan förekomma. Förebyggande fokuserar på trafiksäkerhet och skydd mot ansiktstrauma.