alveolarprocessen

Alveolarprocessen är den delen av överkäken och underkäken som bildar tandutvecklingens fäste och rymmer tandutskotten (alveolerna). Den utgör den benvävnad där tänderna står i sina sockets och bildar den tandbärande delen av käkarna. Alveolarprocessen är i hög grad beroende av tändernas närvaro och den periodontal ligamentets funktion.

Anatomi: Alveolarprocessen består av två huvuddelar: alveolarbenet proper (lamina dura) som klär tandens socket, och det omgivande stödbenetet som innefattar den kortikala plattan och trabekulärt (spongiöst) ben. Tändernas rötter är fästa i den alveolära benvävnaden via periodontalligamentet, som möjliggör visst rörlighet och samtidigt förankrar tanden i alveolen.

Utveckling och fysiologi: Alveolarprocessen bildas i anslutning till tandutveckling och genomgår kontinuerlig remodellering i samband med funktion och tandställning. Belastning från tuggning stimulerar benomvandling i alveolen. Vid förlust av tänderna genomgår alveolärt ben resorption, särskilt i crestaområdet, vilket minskar höjd och volym och påverkar möjliga framtida behandlingar som implantat.

klinisk betydelse och diagnostik: Bevarandet av alveolärt ben är centralt vid parodontala sjukdomar och vid tandextraktioner. Förlust av alveolärt ben kan komplicera rekonstruktion och implantatbehandling. Radiologiskt ses lamina dura som en radiopaque linje runt tandens socket; röntgen och CT/CBCT används för att bedöma benkvalitet och volym i alveolarprocessen.