benvävnaden

Benvävnaden är den tätaste av kroppens vävnader och bygger upp skelettets struktur. Den består av mineraliserad extracellulär matrix där kollagen typ I dominerar, vilket ger styrka. Vävnaden finns som kompakt (cortical) ben och spongiöst (trabekulärt) ben och är rikligt vaskulariserad genom periosteum och endosteum.

Cellerna består främst av osteoblaster som bygger upp benvävnad, osteocyter som lever i lakuner och upprätthåller vävnaden samt osteoklaster som resorberar ben. I kompakt ben organiseras vävnaden i lameller runt Haverska kanaler (osteoner); spongiöst ben består av trabekler med medullärt hålrum där röd benmärg förekommer.

Benets matrix består av organiskt osteoid och oorganisk hydroxyapatit. Kollagen typ I ger draghållfasthet och elasticitet, medan mineralen ger styvhet. Den färdiga benvävnaden är främst lamellärt, medan nybildad vävnad under tillväxt eller läkning kan vara vävt ben när kollagenordningen är oregelbunden.

Funktionerna inkluderar mekaniskt stöd och skydd av inre organ samt mineralreserv (kalcium och fosfat). Röda benmärgen i spongiöst ben producerar blodkroppar, medan gul benmärg i medullära hålrum fungerar som fettvävnad hos vuxna. Vävnaden är även viktig för metabolism och signalförsörjning via blodkärl.

Utvecklingen sker via intramembranös och endochondral ossifikation. Endochondral ossifikation bildar långa ben från broskmallar; intramembranös bildar platta ben. Remodellering är kontinuerlig: osteoklaster resorberar och osteoblaster nybildar i remodelleringsenheter, reglerade av RANKL/OPG och mekanisk belastning. Denna process återställer bentäthet och möjliggör läkning.

Med åldern minskar bentätheten, särskilt hos postmenopausala kvinnor, vilket ökar risken för frakturer (osteoporos).