ansiktet

Ansiktet är den främre delen av huvudet och omfattar pannans hud, ögon, näsa, kinder och mun samt den mjukvävnad som omger dessa strukturer. Det skyddas av skallbenet och består av hud, underhudsfett, muskler och en benstruktur som ger ansiktet dess form. Den yttre skelettbasen utgörs av ben som maxilla och mandibel samt de zygomatiska benen, näsbenen och pannbenen.

Ansiktets muskler, främst de som styr ansiktsuttryck, fäster i huden och gör det möjligt att visa känslor och kommunicera. Den motoriska innervationen till dessa muskler tillhandahålls av n. facialis (CN VII). Sensorisk information i ansiktet tillhandahålls av trigeminalnerven (CN V). Blodförsörjningen kommer från a. facialis och dess grenar.

Funktionerna inkluderar kommunikation genom ansiktsuttryck, delaktighet i andning och födohantering, samt bidrag till tal och smak via närliggande strukturer. Ansiktet fungerar också som skydd och som temperaturreglerare via huden.

Utveckling: Under embryonalutvecklingen bildas ansiktets ben och mjukvävnad huvudsakligen från första gärringen (pharyngeal arch), där neural crest-celler deltar i att bilda ben, brosk och muskler.

Klinisk betydelse: Ansiktet är ofta utsatt vid trauma; skador i ansiktsnerven kan orsaka pares och halvsidig ansiktsförlamning. Estetiska och rekonstruktiva behandlingar är vanliga vid olika sjukdomstillstånd och skador.