överkäkens

Överkäkens, eller maxillan, är ett av ansiktsskelettets största och mest centrala ben. Den utgör övre käken och bildar den främre delen av ansiktsskelettet. Den bidrar till ögonhålans vägg och golv, näshålans vägg och taket av munhålan genom palatina processerna. Varje sida består av en kropp (corpus maxillae) med alveolarutskott där de övre tänderna fäster samt flera processer som ger ansikts- och käkformen.

Anatomi och viktiga strukturer: Maxillan består av kropp, alveolarprocess, frontalprocess och palatinalprocess. Den innehåller maxillarsinus (cavitas maxillaris) som är en av trigeminalnervens sinusformationer och som kommunicerar med näshålan. Den artikulerar med flera grannar: os frontale (frontalben), os zygomaticum (zygomaticum), os lacrimale, os ethmoidale, os nasale (nasalbenet), ossa palatina och vomer. Buken vid överkäkens nedre kant bildas tandraden; förbindelsen mellan de två överkäkarna finns i frontalt område via intermaxillär sutur. Infraorbitalforamen på ansiktssidan ger passage för n. infraorbitalis och kärl.

Funktion och klinik: Maxillan stödjer överkäkens tänder i alveolarutskotten och bidrar samtidigt till ansiktets form, taket av munhålan och golvet i ögonhålan samt väggarna i näshålan. Den spelar en viktig roll vid tuggning, tal och resonans. Kliniskt är överkäken involverad i frakturer (Le Fort-frakturer typ I–III), samt i rättsmedicinska och tand- och käkkirurgiska sammanhang. Vid utvecklingen kan missbildningar som kvarvarande hålrum i gomtaket leda tillisen i fallet med klaftpalat, och tänderna i överkäken behandlas med olika tandvårds- och implantatlösningar.