Orsaker och riskfaktorer brukar delas in i primära och sekundära. Den vanligaste orsaken är lätt trauma eller slag. Andra orsaker är medicinska tillstånd som påverkar blödningstillsättningen, till exempel blödningsrubbningar, trombocytopeni eller leversjukdom, samt läkemedel som förhindrar blodets levring (antikoagulantia eller antiplatelet-läkemedel). Äldre personer och personer med mycket tunn hud eller ökad känslighet för blåmärken kan få blåmärken mer lätt. Otillräcklig näring, särskilt brist på vitamin C eller K, kan också bidra i vissa fall.
Symptom är i första hand synlig hudfärg och ömhet vid området. Svullnad och smärta kan förekomma beroende på skadans omfattning och plats. I normala fall är blåmärket ofarligt och läker utan särskild behandling.
Diagnos ställs oftast kliniskt av läkare eller vårdgivare. Vid återkommande, mycket omfattande eller oförklarliga blåmärken kan blodprov tas för att utvärdera blodvärden, blodstelningsförmåga och leverfunktion. I ovanliga fall kan bilddiagnostik övervägas om man misstänker underliggande allvarlig skada.
Behandling fokuserar på lindring av symtom och att främja läkning. Rådges att följa RICE-principen under den akuta fasen: vila, is i upp till 24–48 timmar, kompression och högläge. Smärtstillande medel, som paracetamol, kan användas. NSAID kan övervägas med försiktighet hos personer utan blödningsrubbningar, eftersom de ibland kan öka blödningstendensen. Undvik att trycka på området och skydda det mot vidare slag eller skada.
När man söker vård bör man söka hjälp om blåmärket är mycket stort, uppträder utan uppenbar orsak, återkommer frekvent, följs av feber, svår smärta, eller tecken på inre blödning som yrsel eller blekhet. Läkare bör konsulteras också om man tar blodförtunnande mediciner eller om blåmärket saknar tecken på läkning efter flera veckor.