Vätskestatus

Vätskestatus är ett kliniskt begrepp som beskriver kroppens vätskebalans och fördelning mellan kroppsvätskorna. Balansen uppstår genom reglering av vätskeintag och vätskeförlust samt genom distribution mellan intravaskulära och interstitiella vätskor. Kroppsvätska består huvudsakligen av extracellulär vätska och intracellulär vätska, och balansen påverkas av hormonsystem såsom renin-angiotensin-aldosteronsystemet och antidiuretiskt hormon (ADH) samt natriumreglering.

Bedömningen av vätskestatus sker kliniskt och med laboratorieparametrar. Kliniska tecken inkluderar blodtryck, puls, hudens turgor, slemhinnor, viktförändring och urinproduktion. Laboratorieprov som natrium, osmolalitet, kreatinin, urea, kalium och albumin kompletterar bedömningen. Urinens specifika gravitet och natriuminnehåll kan ge ledtrådar om njurens vätskereglering. Vätskeförluster registreras när det är möjligt, och vätskeintaget dokumenteras tillsammans med svettförluster vid behov.

Tillstånd relaterade till vätskestatus inkluderar hypovolemia (lågt intravaskulärt volym), euvolemia och hypervolemia (övervätskning). Hypovolemia uppstår ofta vid dehydrering, blödning eller större vätskeförluster; hypervolemia ses vid hjärtsvikt, njursvikt eller levercirros. Tecken som tachykardi och lågt blodtryck vid hypovolemia och ödem eller förhöjt blodtryck vid hypervolemia kan förekomma.

Behandling syftar till att återställa adekvat volym och fördelning. Vid hypovolemia används isoton vätska (t.ex. normal saline eller Ringer-laktat). Vid hypervolemia åtgärdas vätskerestriktion och ofta diuretika, med anpassning till underliggande orsak, njurfunktionen och kontinuerlig övervakning av vikt, urinproduktion och elektrolyter. Vätskestatus bedöms ofta i akuta och perioperativa sammanhang samt hos svårt sjuka patienter.