natriumreglering

Natriumreglering är de fysiologiska processer som upprätthåller kroppens natrium- och vätskebalans. Denna reglering är avgörande för extracellulär volym, osmolalitet och därmed blodtryck samt cellfunktion. Regleringen sker främst i njurarna men påverkas också av törst, antidiuretiskt hormon och olika natriumrelaterade hormonsystem.

Den primära kontrollen sker via njurarnas hantering av natrium. En stor del av filtrerat Na+ återabsorberas längs nefronet. Proximala tubuli återabsorberar mycket Na+ tillsammans med olika ämnen. I tjocka with- och uppåtgående delar av Henles slynga återabsorberas Na+ via NKCC2. I distal tubuli och samlingsrören regleras nettoåterabsorptionen av natrium av natriumkanaler och transportörer som NCC och ENaC, under påverkan av hormoner som aldosteron.

Hormonsystemen som reglerar natrium är centrala. Renin-angiotensin-aldosteronsystemet RAAS aktiveras vid låg blodtryck, minskat NaCl i macula densa eller ökad sympatikuspåverkan. Renin bildas i njurarnas juxtaglomerulära celler och genererar angiotensin II, som bland annat stimulerar aldosteronfrisättning. Aldosteron ökar Na+åter absorption och K+-sekretion i distala tubuli och samlingsrören. Antidiuretiskt hormon ADH reglerar vattenreabsorption och därmed osmolaliteten, medan atrialt natriuretiskt peptid (ANP) och hjärtats BNP motverkar natriumretention genom att öka natriumutsöndringen och hämma RAAS.

Störningar i natriumreglering kan leda till hyponatremi eller hypernatremi, beroende på intag, vätskeförlust och njurfunktion. Vanliga orsaker inkluderar SIADH, njursjukdomar, hormonella rubbningar och diuretikatbruk. Diagnostik innefattar serum- och urin-natrium, plasmaosmolalitet och urin-osmolalitet; behandling fokuserar på att återställa natrium- och volymbalansen.