vätskeförlust

Vätskeförlust är förlust av kroppsvätskor som kan uppstå i olika sammanhang. Den delas ofta upp i insensible förluster (utan observation, exempel hud och respiration) och sensibla förluster (urin, avföring, kräkningar). Totalt varierar förlusten med aktivitet, miljö och hälsa; hos en vuxen uppskattas insensible förluster till cirka 0,5–1 liter per dygn.

Vanliga orsaker är diarré, kräkningar, feber med svettning, ökad urinproduktion vid diabetes eller diuretika, brännskador och större blod- eller vätskeförluster. Barn och äldre är särskilt känsliga för snabb dehydrering.

Symtom beror på hur mycket som förlorats och kan vara törst, muntorrhet, minskad urinmängd, torr hud, snabb puls och lågt blodtryck. Allvarlig dehydrering kan ge förvirring och påverkan på njurar och cirkulation. Klinisk bedömning omfattar vitalparametrar och tecken på hypovolemi.

Vätskebalansen bedöms genom att registrera intag och urinproduktion samt vikten. Blodprov kan visa elektrolytrubbningar som hypernatremi eller hyponatremi och nedsatt njurfunktion. Urinanalys kan hjälpa till att avgöra orsaken.

Behandling står i proportion till orsaken och graden av förlust. Mild dehydrering behandlas oftast med oral rehydrering eller elektrolytrik vätska. Allvarlig dehydrering eller hypovolemi kräver intravenös vätskebalans, vanligtvis isoton natriumklorid eller Ringer-lactat, med övervakning av vitalparametrar och elektrolyter.

Förebyggande inkluderar tillräcklig vätskeintag, särskilt vid feber, kräkningar eller diarré, och särskilt hos barn och äldre. Tidig behandling minskar risken för komplikationer.