vätskebalans

Vätskebalans avser kroppens förmåga att hålla vätska, elektrolyter och osmolalitet inom snäva fysiologiska gränser. Balansen styrs av vätskeintag och förlust samt hur vätskan fördelas mellan kroppens olika vätskerum. Regleringen sker främst via njurarnas urinproduktion och vätskereglerande hormoner som antidiuretiskt hormon (ADH), renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS) och natriuretiska peptider, samt törstkänslan som reglerar intaget. Normal osmolalitet ligger cirka 275–295 mOsm/kg.

Vätskan finns intracellulärt och extracellulärt i interstitiella rummet samt i blodkärlen. Förändringar i osmolalitet påverkar cellernas volym och funktion. Insensible förluster genom hud och luftvägar samt svett och avföring bidrar till den totala vätskeförlusten utöver urin.

Vanliga rubbningar inkluderar dehydrering med vätskeförlust och ofta låg blodvolym (hypovolemi), vätskeöverskott vid tillstånd som hjärtsvikt, njursvikt eller leversjukdom (hypervolemia), samt elektrolytobalanser som hyponatremi eller hypernatremi. Dessa tillstånd kan ge törst, torra slemhinnor, ortostatiska förändringar, nedsatt urinproduktion eller ödem och i allvarliga fall påverka medvetande och cirkulation.

Bedömning av vätskebalansen görs genom noggrann registrering av vätskeintag och urinproduktion (I&O), daglig vikt, vitalparametrar och en fysisk undersökning av hud, slemhinnor och ödem. Laboratorieprov som natrium, kalium, serumosmolalitet, BUN/kreatinin samt urin-osmolalitet och urinutsöndring ger förstärkta underlag för diagnos och uppföljning.

Behandling anpassas till orsak och omfattar ofta justering av vätskeintag och vätskeförlust. Vid dehydrering används intravenösa vätskor som är valda utifrån volymstatus; vid hypernatremi eller hyponatremi korrigeras elektrolyterna noggrant. Vid hypervolemi kan vätskerestriktion och diuretika vara aktuella. Franscht och kontinuerlig övervakning av I&O, vikt och elektrolyter är centralt under behandlingen.