Parasympatíska

Parasympatiska nervsystemet är en del av det autonoma nervsystemet och står för kroppens vila och matsmältningsfunktioner, ofta sammanfattat som rest‑and‑digest. Det verkar främst genom att motverka de sympatetiska effekterna och främja energibevarande aktiviteter.

Anatomi: Parasympatisk utflöde är craniosakralt. Preganglionära neuron finns i hjärnstammen (nerv III, VII, IX och X) samt i sakrala ryggmärgssegmenten S2–S4. Dessa neuroner bildar ganglier nära eller i målorganet, där de synapser med postganglionära neuroner. Postganglionära fibrer frisätter acetylkolin som verkar på muskarina receptorer i målorganen. Nervsignaler når hjärtat, ögonen, lungorna, mag-tarmkanalen, levern, bukspottkörteln, urinblåsan och könsorganen.

Funktioner: På hjärtat sänker parasympatikus hjärtfrekvens och kontraktilitet; i ögat orsakar pupillkonstriktion och ackommodation; i lungorna ger det bronkokonstriktion; i mag-tarmkanalen ökar motilitet och sekretproduktion; lever och bukspottkörtel ökar enzymsekretion och normala metabola processer; urinblåsan innebär detrusor-kontraktion och avslappning av intern sfincter; könsorganens blodflöde kan bidra till erection vid stimulering.

Reglering och klinisk betydelse: Parasympatikus dominerar i vila, ofta via vagusnerven (n X). Ökad parasympatisk aktivitet förekommer vid organorgan tillstånd som organofosfatförgiftning och kolinerg kris; tecken inkluderar ökad salivation, lacrimation, urin- och fekalieavgång, bradykardi, bronkokonstriktion och mios. Läkemedel som muskarina receptoragonister används ibland vid atoni i magsäck och urinvägar.