vagusnerven

Vagusnerven, eller nervus vagus, är den tionde kranialnerven (CN X) och en av de mest omfattande kranialnerverna. Den har både sensoriska, motoriska och parasympatiska funktioner och står för stor del av det parasympatiska nervsystemet, som reglerar hjärtats tempo, respiration och mag-tarmkanalens motorik och sekret.

Anatomi och förlopp: Nervens kärnkärnor ligger i medulla oblongata. Motoriska fibrer utgår från nucleus ambiguus och innerverar svalgets och vissa larynxmuskler via pharyngeal- och laryngealgrenar. Den parasympatiska delen utgår från dorsal motor nucleus of the vagus och innerverar större delen av thorax och magen. Sensoriska fibrer går till nucleus tractus solitarius och förmedlar visceral sensorik samt vissa smakfibrer.

Nerven lämnar hjärnstammen genom foramen jugulare och fortsätter ned genom halsen i carotis sheath, ofta tillsammans med den inre halsartären och vena jugularis interna. Från nerven avgår flera grenar: nervus auricularis som innerverar yttre örat; pharyngealgren som bidrar till svalgreflexer; den superiora laryngeala nerven, uppdelad i intern gren (sensorisk till larynx ovanför stämbanden) och extern gren (motor till cricothyroid). Recurrent laryngeal nerve går nedanför aorta till vänster och bakom subclavia till höger och stiger sedan upp längs larynx; den innerverar i stort sett samtliga intrinsiska stämbandsmuskler samt ger viss sensorik nedanför stämbanden.

Vagusnerven bildar esofagalplexus med anterior och posterior vagal trunkar som löper längs esofagus och ger parasympatisk innervation till thorax och till proximalt två tredjedelar av transversalkolonens digestionsområde. Den sensoriska förbindelsen till hjärnstammen bidrar till flera reflexer som påverkar andning, hjärtfrekvens och matsmältning.

Betydelse kliniskt: Vagusnervstimulering används vid vissa former av epilepsi och behandlingresistent depression. Skada eller inflammation kan orsaka heshet, dysfagi, hosta eller bradykardi beroende på vilka grenar som påverkas.