Kärlnäring

Kärlnäring är ett begrepp inom fysiologi och medicin som beskriver hur blodkärl får näring och energi för att upprätthålla sin struktur och funktion. Begreppet kombinerar kärl (blodkärl) och näring och omfattar näring som transporteras med blodet genom lumina samt den extra tillförsel som sker via kärlväggen, särskilt genom vasa vasorum, samt diffusionsutbyte med omgivande vävnad.

På cellnivå består kärlväggen av endotelceller, glatta muskelceller och stödvävnad. Dessa komponenter kräver syre och näringsämnen som levereras av blodet. I större artärer och vener förser vasa vasorum de yttre skikten (media och adventitia) med näring, medan diffusion av metaboliter över endotelbarriären stödjer den inre funktionen. Blodflödet och mekaniska signaler som shear stress reglerar även kärlnäringens anpassning genom angiogenes och remodellering.

Klinisk relevans: Om kärlnäring försämras vid åldrande, diabetes eller kronisk inflammation kan endotelns funktion försämras, vilket leder till sämre vävnadsperfusion och ökad risk för vaskulära sjukdomar. Förbättrad kärlnäring är ett mål i terapier som syftar till att stödja vaskulär hälsa eller att främja nybildning av små blodkärl i skadad vävnad.

Forskning och tillämpningar: Inom biomedicin studeras kärlnäring i sammanhang som vävnadsteknik, graftöverlevnad och behandling av mikrovaskulära sjukdomar. Begreppet används för att beskriva hur det vaskulära nätverket upprätthåller näring i både normala och patologiska tillstånd.