Kärlinfarkt

Kärlinfarkt är en vävnadsnekros som uppstår när en organs artärförsörjning blir akut försämrad eller helt upphör. Blodflödet minskar eller avbryts under tillräckligt lång tid, vilket leder till syrebrist och celldöd. Symtomen varierar beroende på vilken vävnad eller vilket organ som drabbas.

Orsakerna inkluderar emboli (ofta från hjärtat eller större artärer), trombos i end-arterier, ateroskleros, vasculit och svår hypotoni eller chock som minskar perfusionen. Organ med end-arteriell försörjning är särskilt sårbara. Infarktens morfologi är ofta en coagulationsnekros i fast vävnad; i vissa organ kan infarkten vara hemorrhagisk beroende på blodflöde och venöst återflöde.

Klinisk bild beror på lokalisation. Exempelvis ger njurinfarkt plötslig flank- eller buksmärta och ibland hematuri; mjältinfarkt kan ge vänstersidig buksmärta och feber; hjärninfarkt leder till fokala neurologiska bortfall; tarminfarkt orsakar buksmärta och kan ge tecken på försämrad tarmfunktion. Detektion kan kräva bilddiagnostik och laboratorieprover som speglar organens skada.

Diagnos ställs huvudsakligen med bildteknik som datortomografi eller magnetresonansangiografi (angio­grafi) samt ultraljud med doppler där det är relevant. Blodprover kompletterar bildgivningen genom att visa tecken på organpåverkan och bakomliggande etiologi, till exempel riskfaktorer för emboli.

Behandling syftar till att återställa blodflödet när möjligt och att hantera bakomliggande orsaker. Åtgärder inkluderar antikoagulation eller antitrombotisk behandling, rekanalisering av drabbade kärl vid lämpliga tillstånd, och stödjande vård. Prognosen varierar beroende på lokalisation, storlek och snabbheten i åtgärderna.