celldöd

Celldöd är ett samlingsbegrepp för processer där en cell upphör att leva. Denna process kan vara reglerad och funktionell, som ett sätt att utvecklas eller underhålla vävnadens hälsa, eller den kan uppkomma som svar på allvarlig skada. Begreppet omfattar flera olika mekanismer, där vissa är programmerade och kontrollerade, medan andra uppstår som en följd av skada eller inflammation.

Den mest välkända formen är apoptos, den programmerade celldöd som vanligtvis följer ett kontrollerat mönster och är viktig för utveckling, celltillväxtkontroll och elimination av skadade celler. Apoptosen drivs av två huvudvägar: en intrinsikisk väg som involverar mitokondrier och Bcl-2-familjens proteiner som aktiverar caspaser, och en extrinsisk väg som aktiveras av dödssignalering via cellmembranreceptorer som Fas, vilket också leder till caspaskinaser. Apoptotiska celler uppvisar karakteristiska förändringar som cellskrinkning, kromatinskondensering och membranblebbing, följt av phagocytos utan pågående inflammation.

Nekros beskriver en oreglerad död i samband med allvarlig skada där cellens membran förstörs och innehållet läcker ut, ofta följt av inflammation. En mellantinget är necroptos, en reglerad form av nekrotisk död som kräver vissa proteinkomplex (t.ex. RIPK1, RIPK3 och MLKL). Autophagisk celldöd uppstår när autophagi blir så intensiv att den leder till cellens död, även om autophagi ofta fungerar som överlevnadsrespons. Pyroptos är en inflammatorisk död som uppträder i vissa infektioner och involverar gasderminproteiner och inflammasomer.

Celldöd är grundläggande för normal utveckling och immunförsvar, men dess dysreglering kan bidra till sjukdomar såsom cancer, neurodegeneration och vävnadsskada efter ischemisk skada. Forskning inom området söker förstå hur dessa vägar regleras och hur de kan utnyttjas terapeutiskt.