Extrazellulärvolumen

Extrazellulärvolym (ECV) är den del av kroppens vätska som finns utanför cellerna. Den består av interstitiell vätska samt plasma i blodkärlen, och utgör cirka en tredjedel av totala kroppsvätskan. Hos en vuxen man på cirka 70 kg motsvarar ECV ungefär 14–16 liter, dvs. cirka 20 procent av kroppsvikten. Transcellulär vätska som cerebrospinalvätska eller synovialvätska räknas vanligtvis inte till ECV.

ECV-regleringen styrs av intag och förluster av vätska samt av natrium- och vattenbalansen. Njurfunktionen och hormonsystem som vasopressin (ADH), renin-angiotensin-aldosteron och natriuretiska peptider är centrala för att upprätthålla ett normalt ECV. Överskott av natrium eller vätska ökar ECV och kan leda till ödem, medan vätskeförlust minskar ECV och kan orsaka hypovolemi.

I klinisk praxis uppmärksammas förändringar i ECV bland annat vid hypervolemi (till exempel vid hjärtsvikt eller njursjukdom) och hypovolemi (dehydrering, blödning). Exakt mätning av ECV används främst i forskning men kan göras med indikator-dilutionsmetoder (inulin, mannitol) eller med plasma-volymmätningar. Nyare bildmetoder, till exempel MRI med gadolinium, kan uppskatta ECV-fraktion i vävnader och är särskilt användbara vid bedömning av fibros i hjärta och andra organ.

ECV relaterar till total kroppsvätska (TBW). TBW består av ECV plus intracellulär volym och uppgår ungefär till 60 procent av kroppsvikten hos en vuxen, medan ECV vanligtvis är cirka 20 procent. Förändringar i ECV påverkar vätskebalans, blodtryck och läkemedelsdistribution och är centrala inom medicin och fysiologi.