Bronkkonstriktion

Bronkkonstriktion är ett tillstånd där luftflödet genom bronkerna försämras på grund av sammandragning av den glatta muskulaturen, svullnad i slemhinnan och ökad slemproduktion. Det är en central komponent vid astma och kan förekomma vid andra tillstånd såsom KOL, allergiska reaktioner samt infektioner eller exponering för irritanter.

Orsaker och mekanismer: Denna sammandragning utlöses av inflammatoriska mediatorer (histamin, leukotriener, prostaglandiner) och nervreflexer som ökar muskellutningen i luftvägarna. Vid kronisk inflammation utvecklas ofta ökad hyperreaktivitet och i vissa fall strukturella förändringar i luftvägarna (remodellering) som gör konstringen mer varaktig.

Symptom: vanliga tecken är pipande andning, hosta, andfåddhet och tryck över bröstet. Symtomen kan komma i anfall, vid ansträngning eller i samband med exponering för allergener och andra triggers. Vid svåra fall kan syrebrist uppstå och kräva akut vård.

Diagnostik: diagnostiken stöds av spirometri där FEV1 minskar och visar reversibilitet efter bronkodilatator. Peak expiratory flow (PEF) över tid och patientens symtomdagbok används för övervakning. Vid misstanke om exercise-induced bronchoconstriction kan ett träningsprov genomföras. Röntgenundersökningar används normalt inte för att diagnosticera bronkkonstriktion.

Behandling: akut behandling vid pågående konstring innefattar inhalerade kortverkande beta-2-agonister (SABA) såsom salbutamol och ibland ipratropium. Vid medelsvåra till svåra episoder används systemiska kortikosteroider och syrgas vid behov. Långsiktig behandling syftar till kontroll av luftvägsinflammation och förebyggande åtgärder: inhalationssteroider (ICS), långtidsverkande beta-2-agonister i kombination med ICS, samt leukotrienantagonister och triggerhantering. Utbildning och en individuell handlingsplan är en viktig del av vården.