Bennivån

Bennivån, i sammanhang med tandvård och käkbensvävnad, avser höjden eller positionen på den alveolära bennivån som stöder tänder eller tandimplantat. Den fungerar som en viktig indikator på parodontala tillstånd och hur mycket stödben som finns kvar runt en tand eller ett implant.

Bedömningen av bennivån görs vanligtvis med röntgenbilder (t.ex. bite-wing eller periapikal) och i vissa fall med kliniska mått. För tänder används ofta referenspunkten cement-enamel junction (CEJ); i implantatfall används vanligtvis implantets sköld eller gräns mellan implantat och överdel som referens. I ett friskt tandstödsystem ligger bennivåns crest ungefär 1–2 millimeter apikal till CEJ hos friska tänder; vid bennedgång syns ökat avstånd mellan CEJ och bennivåns höjd, vilket betecknas som bennivåförlust.

Betydelse och tolkning: Förändringar i bennivån speglar progress av periodontal sjukdom, effekter av behandling och långtidsprognos för tanden eller implantatet. Mindre förlust ses vid tidig periodontit eller som result av horisontell tillväxt, medan större förlust kan leda till ökad rörlighet och risk för tandförlust. Riskfaktorer inkluderar rökning, diabetes, dålig munhygien och återkommande tandstensbildning.

Behandling och uppföljning: Hantering av bennivåförlust fokuserar på att kontrollera den underliggande sjukdomen, förbättra munhygien, och vid behov genomföra regenerativa eller rekonstruktiva ingrepp. Vissa fall kräver vidare utredning med avancerad bildbehandling som kognitiv CT för exakt bedömning av bennivåns volym och struktur.

Se även: parodontit, alveolärt ben, crestal bennivå, dental implant.