röntgenstrålning

Röntgenstrålning är en form av elektromagnetisk strålning med hög energi och korta våglängder som tillhör röntgenområdet. Den är ioniserande och kan tränga genom mjuk vävnad men stoppas av tätare material som ben eller metall. Våglängderna ligger ungefär mellan 0,01 och 10 nanometer och fotonenergin är oftast i spannet från några tiotal eV upp till flera hundra keV, där medicinska tillämpningar främst befinner sig i området cirka 30–150 keV.

Upptäckten gjordes av Wilhelm Conrad Röntgen år 1895 när han observerade att en fluorescerande skärm lyste trots att strömkällan stod avstängd. Den första radiografien visade en bild av en människohand, vilket väckte stort intresse inom medicin och fysik.

Tillverkningen sker i röntgenrör där elektroner accelereras mot en metallisk anod. Elektronernas deceleration ger upphov till bremsstrahlung (spridning) samt karakteristisk strålning från anodmaterialet. Den resulterande strålningen har bred energifördelning och kan riktas mot specifika mål i diagnostik eller industriell provning.

Användningar: medicinsk diagnostik som konventionell röntgen, fluoroskopi och datortomografi; industriell radiografi och icke-förstörande provning; materialforskning och säkerhetskontroller.

Säkerhet och reglering: eftersom röntgen är joniserande krävs skyddsåtgärder som blyskärmar, avstånd och tidsbegränsning samt dosmätning. Exponering mäts i gray (Gy) och den effektiva dosen i sievert (Sv). ALARA-principen innebär att exponeringen hålls så låg som rimligt försvarbart. Röntgenstrålning har haft stor betydelse inom medicin och industri och regleras av hälso- och säkerhetsstandarder.

---