Våglängderna

Våglängden, betecknad λ, är avståndet mellan två närliggande motsvarande punkter i en periodisk våg, till exempel mellan två på varandra följande vågtoppar. För en sinusformad våg beskriver våglängden hur långt vågen har färdats när en full oscillation upprepas. I allmänna termer är λ relaterad till frekvensen f och våghastigheten v enligt λ = v/f. I vakuum för elektromagnetiska vågor är v lika med ljusets hastighet c, cirka 299 792 458 m/s, vilket ger λ = c/f. För ljud i ett medium är v hastigheten i det mediet, exempelvis cirka 343 m/s i luft vid ungefär 20 °C, vilket ger λ = v/f.

Ljusets synliga våglängder ligger cirka mellan 380 och 750 nanometer. Långare våglängder uppfattas som rött, kortare som blått till violett. Andra delar av det elektromagnetiska spektrumet omfattar infraröd, ultraviolett, radiofrekvenser och röntgen, med mycket olika våglängder. När frekvensen ökar minskar våglängden, givet en viss hastighet.

Våglängden är central för flera fenomen. Diffraktion och interferens uppstår när vågor överlagras och skapar mönster som beror på λ. I optik påverkar våglängden upplösningen hos instrument – kortare λ ger i princip bättre teoretisk upplösning. I materia kan våglängden ändras av refraktion och dispersion.

Användningar av kunskap om våglängder sträcker sig från spektroskopi och färgseende till kommunikation via elektromagnetiska vågor och radiovågor, samt olika mätningar i vetenskap och industri.

Historiskt har begreppet våglängd blivit centralt i vågteorin under 1800-talet, i samband med experiment om ljus och interferens. Idag används λ som standardmått inom fysik, optik och akustik.