muskelförtvinning

Muskelförtvinning är en minskning av muskelmassa och muskelstyrka som uppstår när muskelfibrer minskar i storlek eller antalet fungerande motoriska enheter förändras. Tillståndet kan drabba sklettmuskulatur och är ofta ett resultat av långvarig immobilisering, nedsatt användning av en extremitet, eller nervskade som leder till denervation. Åldrande – sarkopeni – samt undernäring och vissa systemiska sjukdomar (t ex cancer, kronisk inflamma­tion, endokrina rubbningar som Cushing eller hypotyreos) ökar risken för muskelförtvinning. Det finns skillnader mellan disuse-atrofi (orsakad av inaktivitet eller immobilisering) och neurogen atrofi (orsakad av nervskada eller motorneuronsjukdom).

Orsaker och mekanismer

Disuse-atrofi beror på minskad proteinsyntes och ökad proteolys när musklerna används mindre än normalt. Neurogen atrofi uppstår när nervinervationen av muskelceller försämras, vilket leder till att muskelfibrer atrofier och förlorar funktion. Vanliga mekanismer inkluderar förändringar i ubiquitin-proteasom-systemet och autophagy, samt reduktion av muskelns långtidsanpassningar till belastning.

Symtom och diagnos

Symtomen består av reducerad muskelmassa, minskad styrka och uthållighet samt lättare trötthet vid aktiviteter. Diagnos görs vanligtvis genom klinisk undersökning i kombination med bilddiagnostik (ultraljud, MRI) och elektrofysiologiska tester (EMG) för att avgöra om atrofin är disuse eller neurogen. I vissa fall används muskelbiopsi som stöd.

Behandling och prognos

Behandling fokuserar på att återuppbygga muskelmassa och funktion genom progressiv styrketräning, särskilt motståndsträning, ofta i kombination med näringsstöd (tillräckligt protein- och kaloribalanserat intag). Behandlingen riktas mot den underliggande orsaken och kan inkludera medicinska åtgärder för att hantera sjukdomar eller nervskador. Prognosen är starkt beroende av orsak och tidig insats: disuse-atrofi är ofta reversibelt med ökad aktivitet och näring, medan neurogen atrofi kan vara mer motståndskraftig men kräver längre, omfattande rehabilitering. Förebyggande åtgärder inkluderar tidig mobilisering, regelbunden styrketräning och adekvat näring.