muskelfibrer

Muskelfibrer är de enskilda cellerna i skelettmuskulaturen. De är långa, cylinderformade och kan kontrahera när de aktiveras av motoriska nerver. Inuti varje fibertyngs det många myofibriller som innehåller sarcomererna, de grundläggande kontraktila enheterna där aktin- och myosinfilament skapar kraft. Sarkoplasmisk retikel och mitokondrier finns inom fibrerna och ger energi till muskelsammandragningen. Fibrets struktur avgränsas av endomysium, och flera fibrer bildar ett fascikel som omges av perimysium; hela muskeln omges av epimysium.

Fibrerna kan delas in i olika typer baserat på kontraktionsegenskaper och metaboliska vägar. Typ I-fibrer är långsamt kontraherande, har hög oxidativ kapacitet och mycket myoglobin vilket ger uthållighet. Typ IIa-fibrer är snabba och delvis oxidativ-glykolytiska, medan typ IIx-fibrer är snabba och mer glykolytiska och snabbt tröttbara. Fördelningen av dessa typer varierar mellan individer och muskler, och träning kan påverka deras ämnesomsättning och uthållighet mer än den grundläggande fiberprofilen.

Nedbringande och kontroll av muskelfibrerna sker via motorneuron och neuromuskulär junction. Aktionspotentialer leder till frisättning av kalcium i sarkoplasmisk retikel, vilket triggar tvärbrytningar mellan aktin och myosin och därmed kontraktion. Muskelfibrer fungerar i samverkan inom muskelfibrerens fasciklar och hela muskeln för att åstadkomma rörelse.

Träning och åldrande påverkar fibertillståndet: uthållighetsträning ökar oxidative egenskaper i typ I och IIa, medan styrketräning ofta ökar fiberstorlek och enzymiska kapaciteter. Skada repareras till viss del av satellitceller.