instruktionsminnen

Instruktionsminnen är förmågan att behålla och genomföra explicita instruktioner som anger hur en uppgift ska utföras. Det ses ofta som en del av arbetsminnet och den kognitiva kontrollen, och gör det möjligt att snabbt anpassa sig till nya uppgifter genom att hålla regler och steg i medvetandet tills de används. Innehållet kan vara verbalt (talade regler) eller visuellt/rumsligt (diagram och sekvenser), och instruktionsminnen är främst en korttidsresurs, skild från långtidsminne som procedur- eller deklarativt minne.

Inkodning och behållning beror på repetition och organisation av instruktionerna. Det begränsas av arbetsminnets kapacitet och är utsatt för förfall och interferens från samtidig kognitiv belastning. Man kan förbättra retentionen genom strategier som gruppindelning, omformulering eller omvandling av instruktionerna till handlingsplaner. I forskningen studeras instruktionsminnen med uppgiftsbaserade instruktioner som kräver att nya regler omedelbart tillämpas i handling.

Neurala korrelat involverar frontala och parietala nätverk kopplade till arbetsminne och kognitiv kontroll, särskilt dorsolaterala prefrontala cortex. Subkortikala kretsar och planeringsområden bidrar när instruktionerna översätts till åtgärdsplaner. Utvecklingsmässigt växer instruktionsminneskapaciteten under barndomen och kan avta med åldern i takt med förändringar i arbetsminnet.

Användningsområden inkluderar utbildning, träning och komplexa uppgifter där nya rutiner snabbt måste tas i bruk. Design av klara, lättillgängliga instruktioner och att minska kognitiv belastning kan förbättra prestation. Forskning pågår för att tydliggöra de exakta neurala mekanismerna, hur instruktionsminnet samverkar med trötthet och stress, samt hur individuella skillnader i arbetsminneskapacitet påverkar instruktionsminnet.