funktionssvigt

Funktionssvikt är ett medicinskt begrepp som beskriver att en organisms funktion eller ett organs funktion är försämrad eller utebliven i förhållande till kroppens behov. Begreppet används vanligtvis för att hänvisa till både akut och kronisk nedsättning av funktion i ett enskilt organ eller flera organ. Orsakerna är varierande och inkluderar sjukdomstillstånd, trauma, ischemia (nedsatt blodflöde), infektioner, toxiner, långvarig belastning eller åldrande. Exempel på funktionssvikt är njursvikt (nedsatt njurfunktion), leverfunktionsnedsättning, hjärtsvikt och respiratorisk svikt.

Patofysiologiskt uppstår funktionssvikt när organs funktion inte längre kan upprätthålla tillräcklig homeostas eller vätskebalans, ofta i kombination med vävnadsskada. Vid allvarlig eller spridd påverkan kan det utvecklas multiorgansvikt (MODS), där flera organsystem får nedsatt funktion och patientens tillstånd försämras snabbt.

Diagnostik av funktionssvikt innefattar klinisk bedömning, laboratorieprover och bilddiagnostik. Exempel på relevanta tester är njuråtgärder (kreatinin, eGFR), levervärden (bilirubin, INR), blodgas och laktatnivåer. Undersökningar och övervakning används ofta i kritisk vård för att bedöma organsfunktioner och för att följa utvecklingen, till exempel via SOFA-score.

Behandling är i första hand inriktad på att identifiera och behandla den underliggande orsaken samt att ge stödjande vård för den drabbade funktionen. Exempel är syrgas eller ventilation vid respiratorisk svikt, vätska och vasopressorer vid cirkulationssvikt, dialys vid njursvikt och organstödsåtgärder vid behov. Förebyggande åtgärder betonar tidig riskidentifiering, optimal behandling av bakomliggande sjukdomar och kärnuppgifter som övervakning och rehabilitering. Prognosen varierar stort beroende på orsak, omfattning och snabbheten i behandlingen.