Vävnadsuppbyggnad

Vävnadsuppbyggnad är de processer som ligger till grund för bildning, underhåll och återuppbyggnad av kroppsvävnader hos multicellulära organismer. Begreppet används inom biologi, fysiologi och medicin för att beskriva hur vävnader bildas under embryonal utveckling, hur de hålls på plats och hur de repareras efter skada. I histologiska termer avser vävnad en grupp liknande celler tillsammans med den extracellulära matrixen som omger dem.

Vävnadsuppbyggnaden styrs av samordnade processer som cellproliferation, cellrörelse, differentiering och deposition av extracellulärt matrix. Signaler från olika tillväxtfaktorer, morphogener och transkriptionsfaktorer styr vävnadsutvecklingen. Angiogenes, eller nybildning av blodkärl, är ofta avgörande för att ge vävnaden näring och syre. Denna reglering varierar mellan vävnadstyper och utvecklingsstadier.

De fyra grundläggande vävnadstyperna är epitelvävnad, stödjevävnad (inklusive ben, brosk, fett och blod), muskelvävnad och nervvävnad. Vävnader består av celler med specifika funktioner samt en extracellular matrix av proteiner som kollagen, elastin och proteoglykaner som ger mekaniska egenskaper och stöd.

Under embryonal utveckling leder vävnadsuppbyggnad till organogenes. Vid skador följer reparationsprocesser: hemostas och inflammation följs av proliferation, där ny vävnad bildas och remodellering sker, ofta med bildning av ärrvävnad.

Inom medicin och biomedicin studeras vävnadsuppbyggnad också inom vävnadsteknik och regenerativ medicin, där celler, biomaterial och tillväxtfaktorer används för att ersätta eller förstärka vävnader, exempelvis i hud, ben eller organ.