vävnadstyperna

Vävnadstyperna, eller vävnaderna, är de fyra grundläggande vävnadstyperna i människokroppen: epitelvävnad, stödjevävnad, muskelvävnad och nervvävnad. Tillsammans bildar de organ och system som upprätthåller kroppens funktioner. Vävnaderna utvecklas ur de tre groddbladen under embryonalutvecklingen och används ofta som begrepp i anatomi och fysiologi.

Epitelvävnad täcker kroppens ytor och bildar körtlar. Den skyddar, reglerar utbytet av ämnen och kan ha sekretoriska funktioner. Epitelcellerna ligger tätt ihop och har lite egen blodförsörjning, med näring från underliggande vävnad. Epitel klassificeras efter antalet cellskikt (enkelt eller flerskiktat) och cellernas form (skivepitel, kubiskt, cylindriskt). Exempel är huden, matsmältningskanalens slemhinnor och luftvägarnas flimmerhår.

Stödjevävnad utgör kroppens strukturella ramverk och stödjer andra vävnader. Den består av celler och extracellulär matrix som ger styrka och elasticitet. Huvudgrupper är bindväv (lösa och täta), brosk, ben, blod och fettvävnad. Fibroblaster, kondrocyter, osteocyter och adipocyter är vanliga celltyper. ECM innehåller kollagen, elastin och en grundsubstans som avgör vävnadens egenskaper.

Muskelvävnad möjliggör rörelse och tonus. Den delas in i skelettmuskulatur (volontär, tvärstrimmig), hjärtmuskulatur (tvärstrimmig, oberoende av viljan) och glatt muskulatur (involuntary, finns i inre organ och blodkärl). Kontraktionerna genererar kraft och rörelse eller reglerar organfunktionen.

Nervvävnad består av neuroner och gliaceller. Neuroner överför elektriska signaler, medan gliaceller stöder, skyddar och näringförser neuronerna. Nervvävnad finns i hjärnan, ryggmärgen och perifera nerver och är central för kommunikation, sensorik, motorik och integrering av information.