Timingvariabilitet

Timingvariabilitet, eller tidsmässig variabilitet, beskriver hur oförutsägbart timingen är i upprepade händelser eller motoriska responser. Den kan förekomma i reaktionstider, i rytmiska rörelser eller i tal. Den används inom psykologi, neurovetenskap och klinisk diagnostik för att fånga precisionen i tidsuppfattning och tidsstyrning.

Vanliga mått är standardavvikelsen (SD) eller koefficienten för variation (CV) i inter-tap intervaller (ITIs) vid finger-tapping eller i reaktionstider (RT). I synkroniserings- eller kontinuitetstester används liknande mått på hur jämnt deltagaren svarar i takt med en given takt eller rytm. Lägre variabilitet indikerar högre tidsprecision.

De underliggande mekanismerna är blandningar av neuralt brus (neural noise) i uppmärksamhets- och motorprocesser samt variationer i sensorisk-motorisk integration. Både cerebellum och cortico-striatal nätverk spelar viktiga roller i exakt timing, och störningar i dessa system kan öka timingvariabiliteten.

Faktorer som påverkar inkluderar ålder, träning, sömn, motivation och arousal, samt sjukdomar som Parkinsons sjukdom, cerebellär ataxi och andra neurologiska tillstånd. Läkemedel och skador kan också öka eller minska variabiliteten.

Betydelse: Timingvariabilitet är relevant för finmotorik, gång, tal och rytmiska färdigheter; hög variabilitet ses ofta vid åldrande och i vissa sjukdomstillstånd. Kliniskt används mätningen av timingvariabilitet som ett komplement till andra neurokognitiva tester och vid uppföljning av rehabiliteringsinsatser.