Gallgångsinflammation

Gallgångsinflammation är en infektiös inflammation i gallgångarna, vanligtvis utlöst av obstruktion i gallgångssystemet som möjliggör bakteriell infektion. Tillståndet är en medicinsk nödsituation eftersom snabb behandling minskar risk för sepsis och organsvikt.

Vanliga orsaker är gallsten som blockerar gallgången (akut kolangit), tumörer i gallvägarna, biliära strikturer eller postoperativ obstruktion. Bakteriell kolonisation uppstår ofta när stas i gallgångarna bidrar till infektionen. Escherichia coli dominerar tillsammans med Klebsiella, Enterococcus och anaeroba bakterier.

Symtomen uppträder ofta plötsligt och inkluderar feber med frossa, smärta i övre högra delen av buken och gulsot (ikterus). Charcot-triad refererar till feber/frossa, gulsot och RUQ-smärta; Reynolds pentad tillkommer ofta med förvirring eller medvetandepåverkan och hypotension vid svår sjukdom.

Diagnostik baseras på klinisk misstanke, laboratorieprover och bildgivning. Blodprover visar en kolestatisk bild med förhöjt bilirubin, ALP och GGT samt vanligtvis förhöjt CRP och vita blodkroppar. Ultraljud används ofta först för att påvisa gallstensobstruktion och gallgångsdilation; MRCP ger mer detaljerad bild vid behov. ERCP används både diagnostiskt och terapeutiskt för att avlasta obstruktionen.

Behandling ska påbörjas snabbt med intravenösa bredspektrumantibiotika som täcker tarmbakterier och anaeroba. Exempel är piperacillin-tazobaktam, ceftriaxon med metronidazol eller ampicillin-sulbactam. Den primära målsättningen är samtidig bron av gallgångens obstruktion genom biliär dränering, vanligtvis via ERCP inom 24–48 timmar. Om ERCP inte är möjligt kan perkutant dränage eller kirurgisk åtgärd övervägas.

Prognosen förbättras av snabb diagnos, antibiotikabehandling och tidig biliär dränering. Svåra fall kräver intensivvård och har högre risk för dödlighet, särskilt vid sepsis. Förebyggande fokus ligger på behandling av underliggande obstruktion och gallstenssjukdom samt regelbunden uppföljning efter akut skede.