Antigenförlust

Antigenförlust är en immunologisk företeelse där celler reducerar eller förlorar uttrycket av specifika antigener på sin yta eller i spridda patogener, vilket minskar igenkännandet av immunsystemet. Begreppet används främst inom cancerimmunologi men kan också förekomma vid infektioner och i andra sammanhang där antigenpresentation påverkas.

I cancer kan antigenförlust fungera som en mekanism för immuniskontroll och tumörutveckling. Tumörceller kan förlora uttrycket av tumörassocierade antigener eller av MHC klass I-molekyler, vilket hindrar CD8+ cytotoxiska T-celler från att känna igen och döda tumören. Vanliga mekanismer inkluderar genetiska bortfall eller mutationer i beta-2-mikroglobulin (B2M) som krävs för stabilt MHC I-uttryck, epigenetisk silning av antigener eller komponenter i antigenpresentationsvägen, samt transkriptions- eller posttranslationell reglering. Immuncensurering genom selektion av celler som saknar kännetecken för igenkänning kan också bidra.

Betydelsen av antigenförlust är särskilt viktig för immunterapier. Förluster av antigenpresentation eller av specifika antigener kan leda till resistens mot behandlingar som checkpoint-hämmare eller T-cellsreceptor–baserade terapier och därigenom påverka behandlingseffektiviteten. Exempelvis är B2M-mutationer och relaterad MHC-I-förlust rapporterad i olika tumörtyper och kopplad till immunterapiresistens.

Utanför cancer förekommer liknande fenomen hos patogener som minskar sina ytantigener eller reglerar antigenpresentation för att undkomma cytotoxiska T-celler. Diagnostik av antigenförlust kan innefatta immunohistokemi, flödescytometri och molekylär sekvensering för att bedöma uttryck av antigener och antigenpresentationsvägen. Behandlingstrategier fokuserar ofta på att rikta flera antigener eller att förstärka andra delar av immunförsvaret.