Alfastråling

Alfastråling består av alfapartiklar, heliumkärnor som innehåller två protoner och två neutroner, vilka avges hos vissa tunga atomkärnor i radioaktivt sönderfall. Alfastrålningen har mycket hög joniserande förmåga men endast en mycket kort räckvidd i materia. En alfapartikel stoppas av ett ark papper eller av hudens yttersta lager, och utgör normalt ingen större extern strålningsrisk; faran uppstår främst om partiklarna kommer in i kroppen genom inandning, födointag eller sår.

Vanliga alfaskällor är isotoper som uran-238, uran-235, radium-226, polonium-210 och plutonium-239. Americium-241 används i vissa typer av rökdetektorer. Alfaskällor förekommer också i industriella mätinstrument och forskningslaboratorier.

Hälsorisker och skydd beror på hur utsläppet kommer i kontakt med kroppen. Extern exponering utgör vanligtvis en låg risk eftersom alfapartiklarna stoppas av yttre material, men intern strålning kan ge mycket stora doser lokalt i vävnad. Hantering av alfaskällor kräver noggrann skyddspraxis, kontroll av kontaminering, och särskilt strikt hantering av avfall och åtgärder vid eventuella utsläpp.

Mätning och detektorer: aktivitet anges i becquerel. Alfa-partiklars energi ligger oftast mellan cirka 4 och 9 MeV, och räckvidden i luft är några centimeter; i vävnad är det mycket kort. Detektorer inkluderar ZnS(Ag)-scintillatorer, halvledardetektorer och gasbaserade detektorer, ofta anpassade för att särskilja alfa från annan strålning.

Användningar inkluderar brandvarnare samt forskning och kalibrering inom medicinska och industriella sammanhang. Alfastråling används också i vissa experimentella terapiformer där lokalt hög dos ges på mycket små avstånd från tumörcellerna.