strålningsrisk

Strålningsrisk avser risken för skada eller sjukdom som uppstår vid exponering för strålning. Den största delen av intresset gäller joniserande strålning, till exempel röntgenstrålar, γ- och β-strålning, alfa-partiklar och neutroner, men även vissa former av icke-joniserande strålning kan medföra risk vid höga nivåer. Exponering kan komma från naturliga källor (bakgrund, radon), medicinska användningar (radiologiska undersökningar och behandlingar), industriella processer och kärntekniska anläggningar samt vid olyckor.

Doser och enheter: Riskbedömning baseras på biologisk effekt av strålningen. Den effektiva dosen mäts i sv (sievert), vanligtvis i millisievert (mSv). Den absorberade dosen mäts i gray (Gy). Olika strålningstyper har olika biologisk effekt, vilket beaktas via ekvivalent dos och den effektiva dosen.

Gränser och skydd: Yrkesexponering följer internationella riktlinjer (ICRP). En vanlig målsättning är cirka 20 mSv per år i genomsnitt över fem år, med högst cirka 50 mSv i ett enskilt år. För allmänheten är gränsen oftast omkring 1 mSv per år. Skyddsåtgärder övervakas med dosimetrar och arbetsmiljöåtgärder följs upp noggrant.

Hälsorisker och åtgärder: Höga doser kan ge deterministiska effekter såsom hudsår eller strålsjuka. Lägre doser ökar risken förCancer och eventuella genetiska effekter. Primära skyddsåtgärder är ALARA-principen (så låga strålningsnivåer som möjligt), tidsbegränsning, ökat avstånd, skärmning samt utbildning och övervakning.

Monitering och kommunikation: Övervakning sker genom dosimetrar och miljöprovtagningar; information om riskerna kommuniceras till arbetstagare och allmänhet för att stödja säkra beslut och beredskap.