alfapartikel

Alfapartikel är en heliumkärna som består av två protoner och två neutroner. Den har en elektrisk laddning på +2e och en relativt stor massa jämfört med andra subatomära partiklar. Alfapartiklar uppstår framför allt i alfadecay, där en tung kärna minskar sinatomnummer med två och sitt massantal med fyra samtidigt som en alfapartikel avges.

Vanliga källor är tunga radioaktiva ämnen och deras sönderfallskedjor, såsom uran-238, radium-226, torium-232 och polonium-210 samt radon i avgreningar. Alfadecay är en viktig mekanism i nedbrytningen av dessa ämnen och leder till bildandet av nya kärnor i kedjan.

Fysikaliska egenskaper: Alfapartiklar har hög joniseringsförmåga på grund av deras två positiva laddningar och relativa massiva natur. Deras räckvidd i materia är mycket kort; de stoppas av ett ark papper eller av hud, medan de färdas endast några centimeter i luft beroende på energi. Den starka jonisationen gör dem lätta att detektera med lämpliga instrument.

Detektion och användning: Alfapartiklar mäts med ionisationsdetektorer, scintillatorer och halvledardetektorer. De används bland annat för kalibrering av strålningsdetektorer och i vissa industri- och medicinska tillämpningar. På grund av hög lokalt strålningsarbete är intern exponering särskilt farlig, medan extern exponering generellt har lågt biokonsekvens.

Historia och namn: Alfapartikeln identifierades i slutet av 1800-talet i Rutherfordgranskningar av radioaktivt sönderfall, och termen används för att beskriva denna specifika typ av partikelfrånträngning. Alfa-emitter används fortfarande i vissa rökdetektorer och forskning som rör radioaktiva terapier.