strålingsrisiko

Strålingsrisk är risken för skada eller sjukdom till följd av exponering för strålning. Den som exponeras kan drabbas av akuta strålsjukdomar vid mycket höga doser eller av långsiktiga effekter som ökad cancerrisk vid lägre doser. Strålningen kan vara joniserande, såsom alfa-, beta-, gammastrålning och röntgen, eller icke-joniserande, såsom radiofrekvensfält eller mikrovågor. Riskbedömningar fokuserar främst på joniserande strålning eftersom dess energi kan bryta kemiska bindingar i celler.

Exponering mäts i doser: absorberad dos i grå (Gy) och effektiv dos i sievert (Sv). För låga doser används ofta riskbedömningar i termer av effektiva doser, där strålningskvalitet och vävnadsrespons beaktas. Den kumulativa effektiva dosen är central för längre cancerrisk. Det finns inga entydiga trösklar för många cancerformer vid låga doser, vilket innebär att även små bidrag till dosen kan öka risken något.

Källor till strålningsrisk inkluderar medicinsk bildbehandling (röntgen, CT), strålningsarbete i industri och kärnteknik, samt naturlig bakgrund som radon i bostäder. Riskerna minimeras genom ALARA-principen: exponeringen ska vara så låg som rimligt möjligt, genom tid, avstånd och skärmning, samt skyddsåtgärder och dosmätning.

Bedömning och reglering leds av internationella organ (ICRP, IAEA) och svenska myndigheter som Strålsäkerhetsmyndigheten. Strålskydd omfattar även kommunikation och förberedelser i hälso- och miljöskydd.