strålningskvalitet

Strålningskvalitet är ett begrepp inom strålfysik och radiologi som beskriver strålningens penetrerande förmåga och dess energisammansättning. För fotonstrålning avses ofta hur hård strålen är: en stråle med större andel högenergetiska fotoner penetrerar djupare och påverkar både bildkvalitet och dosfördelning.

Den upplevda kvalitetsgraden påverkas av källan, filtrering och spänningsinställningar: röntgenröret, targetmaterial, inherent- och tillsatt filtration samt den inställda kV. Ett vanligt mått på strålningskvaliteten i diagnostik och radioterapi är halveringstjockleken HVL, som anger hur tjockt material som krävs för att minska strålningen till hälften. HVL ökar när filtreringen ökar eller när kV höjs, vilket gör strålen “hårdare”.

Strålningskvalitet bestämmer spektrumet och därmed både kontrast i bilder och dospenetration i vävnad. Mjukare strålar ger högre bildkontrast i ytliga vävnader men når inte lika djupt; hårdare strålar penetrerar bättre men kan sänka kontrasten i vissa fall och öka dosen i djupare vävnad.

I radioterapi används även mått som beskriver beam quality och dosfördelning, till exempel PDD och %dd; HVL och effektiv energi är centrala beskrivningar av strålningskvaliteten.

Mätning och standarder: HVL mäts vanligtvis i aluminium. Andra metoder inkluderar dosimetri och spektrometri. Internationella standarder från IEC, ISO och ICRU ger riktlinjer för hur beam quality bör definieras och rapporteras.