näringsämneslagring

Näringsämneslagring är biologins processer för att lagra överskott av näringsämnen så att de kan användas vid senare tillfällen när direkt tillgång till energi saknas. Den viktigaste typen av lagring varierar mellan kolhydrater, lipider, proteiner samt vissa mineraler och vitaminer. Hos djur och människa är centrala formtyperna glykogen, triglycerider och små proteinsvampar av energi i kroppen, medan växter lagrar energi främst som stärkelse och oljor i frön.

Kolhydrater lagras främst som glykogen, som bildas i levern och i skelettmusklerna. Glykogen fungerar som snabb energireserv som mobiliseras vid behov av glukos. Hormoner påverkar lagringen: insulin främjar glykogensyntes och lagring av glukos, medan glukagon och adrenalin uppmuntrar glykogenolys och frigör glukos i blodet under fasta eller stress. Glykogenlagring är begränsad jämfört med fettlagring och tar därmed upp en relativt liten del av kroppens energireserver.

Fettlagring sker huvudsakligen i adipose vävnad i form av triglycerider. Detta är den mest energitäta lagringen och används under långvarig energibrist. Lipidlagring regleras av hormoner som insulin (främjar lipogenes) och katekolaminer/cortisol (främjar lipolys). Frisättning av fettsyror från fettväv ger energi i många växlar, medan glycerol används i glukoneogenesen i levern.

Proteiner lagras inte som ett stort reserverat näringsämne utan används kontinuerligt för vävnadsunderhåll och funktion. Vissa mineraler lagras i skelettet (kalcium, fosfat) medan järn lagras i ferritin i levern och mjälte. Många vitaminer lagras i levern i varierande utsträckning, medan vattenlösliga vitaminer ofta lagras i mindre omfattning.

Hos växter lagras energi som stärkelse i plastider som amyloplastider, medan lipider lagras i frön i oljor och proteiner i fröantikroppar. Socker transporteras i floem som sakkaros.

Sammanfattningsvis är näringsämneslagring ett viktigt sätt att upprätthålla energi- och näringsbalansen mellan måltider och under olika metabola tillstånd. Störningar i lagringen kan bidra till metabola sjukdomar eller näringsbrist.