miljöexponering

Miljöexponering är den kontakt som människor och andra organismer har med olika miljömässiga faktorer i omgivningen, till exempel luftföroreningar, kemikalier i mark och vatten, buller, strålning och andra fysiska stimuli. Exponering kan ske genom inhalation, intag eller hudkontakt och kan vara kortvarig eller långvarig. Begreppet används inom miljömedicin, miljöepidemiologi och riskbedömning för att undersöka hur yttre faktorer påverkar hälsa.

Faktorer som påverkar nivån av miljöexponering inkluderar koncentrationen av ämnet i miljön, exponeringens varaktighet, individens beteende och fysiologi samt plats och tidsperiod (säsong, bostadsort, arbetsmiljö). Olika vägar exponerar oss, till exempel inandning av luftföroreningar, konsumtion av förorenad föda eller hudkontakt med kemikalier i produkter eller mark.

Mätning och bedömning av miljöexponering sker genom miljöövervakning, biomonitoring (till exempel halt av ämnen i blod eller urin), exponeringmodeller och tidsaktivitetsdata. Resultaten används i riskbedömning, hälsoövervakning och policyarbete. Det råder ofta osäkerheter och exponeringen varierar mellan grupper och över tid.

Exempel på miljöexponeringar är luftföroreningar som PM2,5 och NO2, radon i bostäder, bly i mark eller damm, buller samt kemikalier i vatten och livsmedel och UV-strålning. Hälsokonsekvenserna inkluderar ökad risk för luftvägs- och hjärt-kärlsjukdomar vid långvarig exponering samt akuta symtom vid kortvarig hög exponering. Miljöexponeringer studeras för att informera förebyggande åtgärder, skydd av befolkningen och reglering.