flyttkorridorer

Flyttkorridorer är nätverk av sammanhängande livsmiljöer i ett landskap som tillåter djur och växter att röra sig mellan olika boplatser och födosökningsområden. Begreppet används inom bevarandebiologi och landskapsplanering för att motverka negativa effekter av habitatfragmentering som uppstår när skog, våtmarker eller jordbrukslandskap bryts upp av vägar, städer eller annan infrastruktur. Genom att behålla eller återskapa dessa korridorer ökar man den genetiska variationen, populationsstorleken och möjligheten att anpassa sig till förändrade miljöförhållanden.

Utformningen varierar beroende på arters behov och landskapets karaktär. Korridorerna kan vara jämnt fördelade, långsträckta eller högre kantvegetation samt plana eller kuperade. Praktiska åtgärder inkluderar skapandet av faunapassager och viadukter över vägar, fisk- och djurpassager vid vatten där det behövs, samt gröna stråk och skogsbryn som kopplar samman viktiga habitatfragment. I vissa fall används även ömsesidigt kompatibla markanvändningsmönster för att öka permeabiliteten.

Planering och förvaltning kräver kartläggning av kritiska migreringsvägar och prioritering av bevarandeåtgärder i regionala planer. Myndigheter, kommuner, markägare och naturorganisationer behöver samarbeta samt överväga ekonomiska incitament och lagstiftning som underlättar bevarande av korridorerna. Övervakning och forskning följer ofta upp effekterna på populationer genom fältobservationer, igenväxningstester och modellering av rörelsemönster.

Flyttkorridorer ses som viktiga komponenter i biologisk mångfald och klimatanpassning, eftersom de förbättrar landskapets resiliens mot miljöförändringar. Globalt används termen i olika sammanhang, medan i Sverige ofta kopplas den till bevarande av arter och ekosystemtjänster i nationella och regionala planer.