födosökningsområden

Födosökningsområden är de delar av ett landskap där ett djur regelbundet söker och tar föda. Begreppet används inom ekologin för att beskriva hur arter utnyttjar rumslig heterogenitet i miljön för att hitta och samla energi. För de flesta arter är födosökningsområdet en del av deras hemområde och kan förändras över tid till följd av variation i födokällornas tillgång, säsong, temperatur, konkurrens och predation. Området består ofta av flera patcher som djuret flyttar mellan vid olika tider av dygnet eller året. Hos centralplatsförande arter, som häckande fåglar eller grävande däggdjur, är födosökningsområdet ofta kopplat till boet.

Faktorer som formar födosökningsområdets storlek och placering inkluderar tillgången till föda, hur energin tas upp i olika miljöer, risker som predatorer och mänsklig närvaro samt konkurrens med andra arter. Mönstren kan vara säsongsbundna och dygnsberoende. Teorier som används för att förstå dessa mönster inkluderar optimal föring, som beskriver hur organismer väger energiutbyte mot risk, samt patch-dynamics, som beskriver hur de väljer att använda olika födopatches.

Studier av födosökningsområden bygger på fältobservationer, spårning med GPS-sändare, radiotelemetri, kameraövervakning, isotopanalys och GIS-baserad kartläggning av födokällor och habitat. Fynden kan användas för bevarande och förvaltning genom att identifiera kritiska födosökningsområden och minska störningar eller skador som påverkar födotillgången.

Exempelvis ligger fåglars födosökningsområden ofta nära koloni eller boet, medan marina däggdjur söker föda i breda områden där tillgången på byten skiftar med havsströmmar och tidvatten. I urbana landskap anpassas födosökningsområden till parker, grönområden och tillfälliga födokällor som avfallsströmmar.