Utsläppsramar

Utsläppsramar är juridiskt bindande tak för hur mycket som får släppas ut av vissa föroreningar under en given tidsperiod. Ramarnas syfte är att minska människors exponering för luftföroreningar, skydda hälsa och miljö samt ge myndigheter och näringslivet en tydlig plan för emissionernas utveckling. De gäller vanligtvis på nationell nivå eller för specifika sektorer och omfattar flera luftföroreningar samt ibland växthusgaser utanför utsläppssystemet för handel med utsläppsrätter.

I EU-sammanhang regleras utsläppsramar främst genom National Emission Ceilings Directive och relaterade instrument som Effort Sharing Regulation. De sätter årliga eller periodvisa tak för olika ämnen – ofta NOx, SO2, NMVOC, NH3 och PM2,5 – och kan tillämpas på hela landet eller inom särskilda sektorer såsom transport, jordbruk, byggnader och industri. I vissa fall gäller ramarna också utsläpp av växthusgaser utanför ETS-sektorn, med sikte på att uppnå övergripande klimatmål.

Sättet att fastställa och följa upp utsläppsramar innebär att myndigheter bedömer befarade utsläpp, utarbetar scenarier och sätter tidsbundna mål. Uppföljning sker genom regelbunden inrapportering, övervakning och revision, och bristande efterlevnad kan leda till rättsliga åtgärder eller justeringar av målen. Kritik har riktats mot osäkerhet i data, administrativa kostnader och risken för att ramarna leder till fördelningar som inte återspeglar lokala förhållanden, men de anses centrala för att styra luftkvalitets- och klimatpolitik mot konkreta utsläppsreduceringar.